Här i Skyrup rullar livet på som vanligt, vi käkar nudlar, brer mackor, klappar katten och avgudar cheeseburgare. Ja, allt är precis som förut – bortsett från den lilla detaljen att vu nu bor i en gourmet-restaurang.

Sen oktober har vi delat kök med Hässleholms finaste pizzor. Om det varit trångt? Nejdå. Bara väldigt mättande. Och mätta – det är ju vårt eviga kok-mål.

Bortsett från att pizzorna bidrar till en skoningslös viktuppgång har mina hästar fått flytta 15 minuter norrut, till ett stall där kakor och läsk igår i stallhyran. Inte nog med det, mc donalds ligger 2 minuter bort, och vore det inte för min ack så välutvecklade självdiciplin (eller mitt ack så tighta tidsschema?) vore jag sedan länge en stamkund att hurra för.

Nu kallar frukosten – frusen juice som spenderat natten i röda faran finns att tillgå, jag kan inte vänta… På återseende, kära matfantaster!

Motivationen att tävla är ganska kass. Speciellt när det har blivit så dyrt och kluddigt med licenser. Det enda som är morot, eller det är ju fler saker… är; Min nya tävlings-outift *to die for* från Kingsland, min tävlingskompis Evelina och min kompanjon Världens just nu finaste skimmel på gården, Hiacynta.

Ändå misslykcades jag med det där att anmäla på TDB. Inte för att jag inte fattar. Bara för att jag inte palla. Kill. Me. Now. Ge mig en ny hjärna.

Här är en trailer till en film som kommer i vår, verkar helt crazy fucked up ganska spännande. Knasigt lekt med en tankeboll från skaparnas sida. Jag menar VEM GÖR SÅNT?

Någon som lyser upp vår deprimerande matblogg är väl när vår omtyckta chef bjuder på lyxmåltider i form av goda grönsaks-saker, kyckling och nybakat bröd. Då lever vi livet och kränger nyttig, färgglad och varierad kost som små giriga grisar. Anna påpekade att det snart borde vara vi som bjöd henne på middag. Vi erbjöd henne nudlar med svampsmak. Hon avböjde och började snacka choklad istället. Bra val.

Jag är i någon slags konflikt med mitt chokladhat. Jag är chokladsugen ganska ofta, men lyckas fortfarande intala mig att choklad är vidrigt i 9 fall av 10. Den 10 gången ger jag efter för mitt chokladsug och snor en chokladruta av Malin. Stal precis en chokladkaka i köket tillsammans med Fanny, med motiveringen att ingen ändå skulle märka om två kakor var borta. True that – but still.

Appropå ordet lös – i sjunde klass hade jag en vikarie som till varje pris försökte intala oss att det hette LYSTE och att LÖS var en felaktig böjning av ordet. Vilken jävla tattarkärring, alla vet att det heter lös. Som grädde på moset slängde fanskapet ut mig ur klassrummet när jag påpekade att jag i sådanna fall ”gådde till stallet” om ”lamporna absolut inte lös.”

Nu ska jag cykla med fyra väskor och en praktikant, wish me good luck eller kom och hjälp mig.

Tack vare att Hanna Holmström är här blev vi bjudna på middag i det stora gula huset, som också är det hus där vilda familjen Wemlerth håller hus om dagarna (nätterna). Ola hade kokat ihop en Thailändsk gryta som var jättegod, eller för att precisera mig med detaljer – väldigt välsmakande och lagom kryddad. Till detta fanns också en röd sås som såg livsfarlig ut – jag avstod och tittade istället intresserat på när Malin överdoserade den livshotande såsen.

Maten i övrigt har den senaste veckan bestått av nudlar, och ibland har vi lyxat till det med en vegetarisk schnizel. Matlagningsmotivationen har inte varit på topp sedan resturangen startade, och den kommer med största sannolikhet inte att komma tillbaka förrän till våren, när vi får för oss att grilla eller något annat vi är helt okapabla att göra (men ännu lyckligt ovetande om det).

Min fina häst Lalus är hemkommen från en två månader lång vistelse i Lomma. Nu kör vi hårt och startar på lördag. Det kommer att bli roligt – vi har tre hästar var och snart känns det som hemma – lite för många hästar för att ha full koll, och finally får jag ha med mig min egen hästskötare som kan hålla kolla på klockan, startnummer och hästnummer åt mig. Me like. Jag är helt inkompetent och oduglig när det gäller att gå från cafeterian i tid eller att lasta ur vid rätt tidpunkt. Antingen missar jag min start, eller också börjar jag joxa 75 startnummer för tidigt.

Ska man riva kan man lika gärna göra det ordentligt. Attic och jag i Trelleborg.

Well, det hela går ut på att bara äta smör och ost. Om du ska äta mellis, ta en skiva ost och bre på ett rikligt lager smör. Sätt dig sedan på en stol, se glad ut och tugga i dig din ostskiva. Smaklig måltid.

För att visa alla våra läsare att vi tar stor hänsyn till era åsikter och kunskaper tänkte vi visa det genom en bild på en 15kg ost och 10kg smör. Here we go…

Ser det inte frestande ut?

Okej – tillbaka till verkligheten. Vi äter inte bara ost och smör, vi äter Hemköps recept på tunnabrödmedostochskinkamellan. Typ, tacoskal smaksatta med något spicy, ost och skinka. Lätt som en plätt, och den uppfyller alla krav för att få vara med på vår meny.

- Maträtten ska ta max 10 minuter att tillaga, allt annat vore att utsätta sig för diverse obehagliga situationer.
- Maträtten ska vara så enkel att skapa så att en eftersatt muterad duva skulle kunna utföra det med ena vingen bakbunden.
- Den ska helst vara gräsligt onyttig och den måste innehålla någon form av bröd och piffig allkrydda.

Evelina mumlar i hennes säng. Hennes prins Clide är här på hä(ö)stlov, han är knaasiiiiighhhh! Han gnäggar  lika piiiihhpight som ett föl  och lika mycket som hästar i Hollywood-filmer, ni vet dom som pratar med fnysningar. hihi. töntigt.

Ja idag ville in till ”stan” och skaffa nya kompisar. Det är ju löning och ”halloween”. (såg fjortisar utkädda(?) till fjortisar på Hlms station, haha. Men Evelina kände inte för ett äventyr…. Men tur var väl det. Hade bara däckat i taxin på väg dit… Högskoleprovet sucks the life out of you… seriously. Sjukt oseriös leg-kontroll… Jättelätt att fuska! 2.0 HERE I COME!!! Nej, hade 25% på matten, gissar man är det 25% chans att man svarar rätt, var det 25% MaD SKillZZ eller var det 25% pure luck? I will never know haha, and I don’t care (I don’t care är så skönt att säga, eller är det bara jag?).

På tal om mad skillz är vi grymma i restaurangen, har rutiner o allt. effektiva är vi också:) Desto jobbigare är det när någon bryter rutiner (typ lägger sk ”slippar” där de inte ska vara, idag hamnade två förmodligen längst ner i papperskorgen, jag vet inte för jag kollade inte, men där ligger de bra ?!?)

Jag älskar att bo med Evelina. Vi kompletterar varandra så bra. Om man hade fått göra högskoleprovet tillsammans, som ett lag liksom, hade vi lätt fått över 1,8. Med mina VERBALA Mad skillz och Evelinas KVANTITATIVA Mad SkillZZZ hade vi Ace:at provet. Lätt. Skönt att man jobbar i lag i det riktiga livet. Vårt är niiice (mer än nice, vi typ äger)! Hanna Holmis kommer och joinar oss på tisdag! hurra!! Hon har nummer ett på spelartröjan. Utan henne hade jag aldrig varit här.

God natt (låt)

Ibland undrar jag om jag är eremit. Jag har (i nyktert tillstånd) inget intresse av att utöka min bekantskapskrets med en enda person till. Enough. Det enda jag vill är att hitta en privat taxiförare som jag kan utnyttja fram tills jag får mitt eget körkort, och vem fan ställer upp under de förutsättningarna? Förhoppningsvis gör ingen det.

Högskoleprovet idag bjöd på en text om att stress var inget mindre än något ens skeva världsbild skapade. Jag kände mig träffad. En del av texten löd ”…att stress orsakas av att man tar på sig för mycket ansvar av rädslan för att säga nej och på så sätt riskera att bli mindre populär i personens ögon. Man kan aldrig veta exakt vad en annan människa tycker om en, och en person som till varje pris vill leva upp till andras krav ger sig därför aldrig rätten att säga nej.” Thats so me. Jag säger aldrig nej, för jag inbillar mig att personen som får ett nej kommer att tycka att jag är en tvättäkta latmask. Jag säger ja tills jag har så mycket inbokat att jag bara vill spy och inser att jag aldrig kommer att ro i land med alla mina projekt. Och finns det inget att säga ja till, så är jag stressad över att jag inte gör tillräckligt ändå.

Jag känner mig nästan alltid stressad. Enda gången jag verkligen chillar är när jag sitter i lastbilen påväg till träning eller tävling. Då finns det inget jag kan göra för att prestera bättre eller öka tempot. När jag åker kollektivt sitter jag alltid och hoppar upp och ner i hopp om att tåget eller bussen ska öka tempot. Det fungerar aldrig, men att låta bli vore detsamma som att inte göra sitt bästa för att spara tid till annat.

Jag gillar att vara stressad, och jag hatar att vara stressad. Stressad över tidspress är behagligt, men att vara stressad över att jag inte är good enough suger. Just därför kändes det jättebra och jättewierd att säga nej till fjortisfest. Världens snällaste, gladaste och mest socialt kompetenta Malin fick bli min ”neeeej-testperson.”

På måndag ska jag till butiken Life. Malin säger att de har receptfria somna-hjälpmedel (?). Inte riktiga sömntabeltter, men något åt det hållet. Jag pallar inte vara vaken varenda timme varenda natt. Det tar för mycket ovärd energi, och det platsar dessutom under kategorin ”sugig stress.”

Vi fick donken. Vi trodde vi inte skulle få, så vi åt nudlar, sen kom delivery-Oliver med den bruna påsen fylld av transfett o allt annat gott. Blev en snabbmats trerätters.

1. Nudlar
2. varsin donken meny
3. paj